Klimathotet en rättvisefråga

CO2-mätaren på min blogg visar 392ppm CO2 i mars månad som medel och en allt jämt uppåtgående trend. I dagens GP refererar man till Anders Wijkman och Johan Rockström och deras varning om att klimatförändringarna går fortare än vad man hade kunnat förutse för 5 år sedan. Nu hotar utvecklingen att snabbare passera viktiga tröskelvärden vilket kan ge svåra effekter på det globala klimatet.

Ändå verkar klimatfrågan nästan död i debatten idag?! Människan har en begränsad förmåga att hantera komplex information och dessutom hålla intresset uppe över tid då ”nyhetens behag” ofta avtar snabbt. Faran med passiviteten är att när vi inte känner att klimatfrågan längre berör oss så ställer vi heller inga krav på våra makthavare. Ser man till de globala utsläppen så bär västländerna, EU, USA och Asiens stora industrinationer ett stort ansvar för det globala klimatet.

Jordens Vänner, Latinamerikagrupperna med flera organisationer inleder nu del 2 av sin kampanj för Global klimaträttvisa!

klicka på bilden för att komma till kampanjen.

Medan vi mest verkar intressera oss för SAAB som är på väg att gå i botten för femtielfte gången eller RUT och jobbskatteavdrag så är klimathotet ett allt mer påtagligt hot på riktigt för många människor runt om i världen. Tyvärr når de nyheterna sällan oss.

Radionätverket NPR har gjort ett rörande reportage om klimatflyktingar från Kiribati, en ögrupp i Stilla havet med strax över 100000 invånare. Kiribatis högsta höjd är 81 m.ö.h men majoriteten av öarna är låga atoller. Nu har Kiribati och Australien inlett ett utbytesprogram där studenter från Kiribati får utbilda sig inte enbart med syfte att kunna återvända till sitt land för att arbeta utan också för att vara beredd att i framtiden behöva utvandra till en annan nation när den egna blir obeboelig och då kunna försörja sig. Ett av de programmen är sjuksköterskeprogrammet the Kiribati Australia Nursing Initiative, or KANI.

Kiribati och dess invånare förbereder sig inför vad de kallar ”Migrating with dignity” (utvandra med värdighet). Det är dagens verklighet för många önationer att vänja sig vid att deras nation i framtiden kommer vara en kultur och ett folk i diaspora över världen. Men då ska Kiribatierna kunna leva och försörja sig och inte bli klimatflyktingar utan en fast tillvaro.

When you add climate change on top of that, which scientists predict will bring a higher sea level, longer droughts and more frequent storms, the government is concerned that significant parts of the low-lying nation could be rendered uninhabitable.

So i-Kiribati President Anote Tong has developed a strategy he calls ”migrating with dignity.”

”What it means is that we don’t just pack up our people from the villages and transport them to one center in Australia and say, ‘OK, there you are,’ ” he says.

Instead, Tong wants to give people economic incentives to move gradually, so they have time to adapt and to build a Kiribati community abroad. KANI is one of the first experiments doing that.

Nog borde vi kunna dela med oss av vårt överflöd för att dels försöka förhindra att klimatförändringarna blir så kraftiga men även om de inträffar hjälpa till att mildra dess följder. Aldrig tidigare under mänsklighetens historia har vi gått mot en utveckling där vi förväntar oss att nationer ska gå under av naturkatastrofer.