Den 23-25 maj hålls miljöpartiets kongress i Östersund. En av de hetaste frågorna i år kommer vara partiets framtida förhållande till EU. Under det senaste halvåret så har EU-frågan och främst utträdeskravet hamnat i fokus. Maria Wetterstrand klargjorde sin inställning i partiets medlemstidning Grönt. Efter Marias utspel där hon förklarade att hon inte längre kunde stå bakom utträdeskravet så kom Peter Eriksson med förslaget att det ska genomföras en medlemsomröstning om utträdeskravet i september och sedan ska frågan behandlas på en extrakongress i oktober om nu kongressen först fattar beslut om det.
Nu har det uppstått en debatt i partiet huruvida denna plötsliga omsvängning är en spontan insikt hos vissa eller en helomvändning för att göra partiet mer regeringsdugligt (dvs anpassning till sossarna).
Min egna inställning är ambivalent men när jag läste Marias ledare i Grönt så tyckte jag att hon satte ord på mycket av det jag har känt själv. Många av de argument jag själv hade mot EU-medlemskapet är idag inte längre lika självklara.
1994 höll Sverige folkomröstning om medlemskap i EU. Själv var jag 15 år och gick på högstadiet. För ung för att rösta men ändå insatt och engagerad. Skolan spelade en stor roll. vi läste om EU och internationellt samarbete på samhällskunskapen, vi samlade in material på byn både från valarbetare och från bibliotekets bokbord. Vi sökte i böcker och tidningar (före internets genombrott!) och vi skrev uppsatser och diskuterade flitigt på gruppdiskussioner. Givetvis fanns det fördelar med EU men när jag såg till de för och nackdelar jag kunde se så övervägde nackdelarna. Bland annat gjorde Marit Paulsens bok Europa och djuren stort intryck på mig, där EUs jordbrukspolitik kritiseras. Till skillnad från Paulsen så drog jag slutsatsen att det bästa vore att inte delta i ett samarbete där vi tvingas subventionera plågsamma djurtransporter och där kadavermjöl var tillåtet som foder. Paulsen däremot ville av samma anledning att vi skulle gå med för att frälse EU med vårt föredömlig jordbruk…
Under min uppväxt genomgick Europa stora förändringar, murar revs, imperiet föll samman, länder splittrades och på Balkan medförde den uppblossande nationalismen blodigt krig men i forna Sovjet blev staterna suveräna utan blodspilla. Ett Europa utan järnridåer och delade huvudstäder började ta form. Men bakom murarna blottades också en fattigdom, miljöförstöring och eftersatta institutioners. Att det “alleuropeiska fredsprojektet” EU då vid samma tid blott hade 12 medlemmar och kunde tänka sig att växa till 15 föreföll motsägeslefullt. När Europa plötsligt öppnades så slöt sig istället EU inom sina murar. Schengenavtal, tullmurar, Euratomavtal och försvarssamarbete. När utvidgning av unionen har diskuterats så har politiker skrämt både med “social turism” och de tyska kristdemokraterna totala bottennapp att det muslimska Turkiet (sekulär stat sedan 1921) inte skulle gå att införliva med europeiska värderingar.
När Balkan sattes i brand av nationalism och gamla oförätter och östeuropa var i behov av att få komma ikapp resten av Europa så framstod EU som en interna diskussionklubb för bättre bemedlade västeuropeiska länder.
Idag är förhållandet däremot annorlunda. Jag tror vi får stabilitet på Balkan om de länderna reformeras och kan utvecklas ekonomiskt så att skillnaderna kan jämnas ut. Östersjöns miljöproblem som bottendöd och överfiske vilket berör oss i stor grad löser vi genom att samarbeta med länderna runt Östersjön, inte genom att fjärma oss från dem. Kommande EU-medlemskap är idag både en piska och en morot för länder i östra och södra Europa att reformera sina stater inom mänskliga rättigheter och miljö. Jag tror att en utsträckt hand är effektivare än en rest mur. Att öppna EU mot Serbien och Turkiet är en självklarhet inte ett hot mot oss.
Redan 1994 när jag tog del av materialet för och emot EU så ställde jag mig frågan var alternativen fanns? Ja-sidan målade upp en ganska dyster bild för att inte säga en skräckföreställning om hur isolerat Sverige skulle bli utanför EU. Detta trots att 95% av världen finns utanför EU med stora marknader som USA och Japan. Nej-sidan däremot önskade en annan världsordning, andra samarbetsforum och andra unioner. Under alla år av EU-medlemskap har man önskat “ett annat Europa” och talat om behovet av ett alternativ men man har aldrig formulerat något mål. Under de 13 år som Sverige har varit med i EU så har man ständigt upprepat utträdeskrav men aldrig kunnat säga vad vi ska ska vända oss till istället? Var finns initiativen till det nya Europa utan EU? Vilka har på allvar drivit frågan om att bilda nya nätverk?
Nu när EU (äntligen) börjar bli det alleuropeiska samarbete som de tidigare påstod sig vara så känns det för mig fel att utträda nu. Det EU som växer fram kommer samtidigt att tvingas till reformer för att inte bli så stort och tungrott att det kollapsar inifrån. Den ur många aspekter helt absurda jordbrukspolitiken har alltid gynnat de som redan har mest. Trots att små gårdar många gånger har visat sig vara bättre för både djur och miljö så har man inte stimulerat småskalighet och en levande landsbygd över hela Europa utan bidragen har gått till största gårdarna med störst avkastning. Denna obalans har man inte velat eller kunna reda upp då lobbyorganisationerna har varit starka men med östutvidgningen så kommer bidragssystemet bli så kostsamt så nu är det tvunget.
Det är min förhoppning att EU kommer gå mot en effektivare och mindre överstatlig organisation. Men var skulle vi befinna oss om vi lämnade unionen idag? Alternativen lyser med sin frånvaro och hur ska vi utan EU kunna stävja svartfiske i Östersjön? utan att ha sanktionsmöjligheter? Hur kan vi få en humanare asylpolitik i Europa om vi som sart enda land tillsammans med Norge och Island står utanför EU? Visst skulle vi kunna ställa högre mål i vårat klimatarbete men utan att samverka med övriga EU-länder så sätter vi inte någon press på dem. Om vi ställer oss vid sidan av samarbetet så får vi föra vår egen talan internationellt, jag tror att EU däremot skulle kunna vara en motvikt och ett föredöme i klimatförhandlingar då vi behöver tackla bakåtsträvande länder som Australien och USA. Även utan vår medverkan så kommer det ändå finnas ett EU. Ska vi då gå Norges väg och genom avtal associera oss med EU inom de områden som vi själva vill men inte inom alla? Vissa politkområden som miljö och naturvård där tror jag att vi faktiskt vinner mer på att samarbeta och få fördelen av regionala samarbeten. När snart hela Östersjön är omgärdat av EU-länder så vore det väl oklokt att lämna? Tillsammans blir vi en starkare röst när vi ställs inför frågor som fiskets framtid, oljeutsläpp och gasledningar över känsliga bottnar.
Ytterligare skäl som jag tycker talar för att vi ska debattera EU-frågan och rannsaka vårat ställningstagande är förutom att EU inte är det samma idag som 1994 är att opinionen har svängt. Idag är inte den typiske miljöpartisten en inbiten motståndare till EU. Möjligen är det fortfarande så bland många aktiva medlemmar att EU-motståndet är starkt. Men partiet har fått många nya medlemmar och framstår idag som ett bredare parti där såväl en grön vänster och en socialliberalism ryms. När C och Fp gått allt mer åt höger så verkar Mp ha fångat upp en del vilsna mittenväljare som inte längre ser Mp som gamla hippies och halvkommunister. Väljarundersökningar visar att utträdeskravet har svagt stöd bland de egna väljarna och band yngre miljöpartister verkar frågan om utträde bli allt mer obekväm. Det är lätt för oss som föddes före 1994 (jag var 15 år då) att vara nostalgiska och tänka på tiden “före EU” men för många i partiet och ungdomsförbundet finns inte de referensramarna idag. EU är ett faktum som många har växt upp med om än ofrivilligt. Jag tro det är tid för oss att acceptera detta faktum och istället satsa helhjärtat på att föra fram kritik och förslag till reform och förändring av det EU som finns inte drömma oss bort till det som varit eller det som inte finns utanför EU. Mycket med EU är fel och ska kritiseras, rivas ned och göras om men samtidigt är EU en plattform för att nå hela Europa och även sträcka ut en hand till Europas gränsområden. Jag hoppas att kongressen beslutar om en medlemsomröstning så att alla medlemmar kan få säga sitt i frågan.